Nedsatt förmåga
Den försämrade cirkulationen ger i första hand en nedsatt prestationsförmåga. Vid lindriga hjärtfel märker man oftast ingenting på en sällskapshund medan det kan märkas att en brukshund inte orkar som förut.

En hund med hjärtfel löper stor risk att förr eller senare drabbas av hjärtsvikt. Denna kan visa sig i form av trötthet, nedsatt aptit, flåsighet, hosta och ibland korta svimningsanfall. De flesta hjärtfelen kan upptäckas av veterinär vid vanlig klinisk undersökning. Vanliga kliniska fynd är blåsljud eller förändrad hjärtrytm. Vid hjärtsvikt kan man t.ex. upptäcka förändrade lungljud och ökat bukomfång pga vätskeansamling.

EKG, röntgen och ultraljudsundersökning kan utföras på djursjukhus i syfte att få en säkrare uppfattning om orsaken till hundens symptom (diagnos). Dessa undersökningar ger också möjlighet att bättre bedöma hur allvarligt hjärtfelet är, huruvida hjärtmedicinering behöver sättas in samt trolig livslängd trots hjärtfelet (prognos).

Bra med motion
Många hundar kan trots hjärtfel leva många år utan behandling eller speciella åtgärder. Detta gäller t.ex. vid lindrigare former av medfödda hjärtfel och klafförändringar på "medelålders" eller äldre hundar. Måttlig motion behöver inte undvikas utan är tvärtom att rekommendera för hundar med hjärtfel så länge hunden ser ut att må bra.

Vid hjärtsvikt som ger vätska i lungorna (flåsighet, hosta) eller ibland vätska i buken bör hundarna så snabbt som möjligt hjärtundersökas. Detta för att fastställa diagnosen och utesluta andra orsaker till symptomen (t.ex. lunginflammation eller lungtumörer). Vid konstaterad hjärtsvikt bör vätskedrivande medicinsk behandling omedelbart sättas in. Hjärtfel är i sig inte plågsamt. Hjärtsvikt med vätskeansamling i lungorna och påföljande andningsbesvär är dock mycket besvärande och kan snart bli livshotande om behandling inte sätts in. Med lämplig medicinsk behandling kan hjärtsvikten oftast hävas. Hundar som får en riktig behandling för hjärtsvikt kan ibland leva ett normalt sällskapshundsliv från några månader upp till flera år.

Ofta ärftligt
Forskning har visat att många hjärtfel är ärftliga. I avelsarbetet bör man utgå från att det det finns en ärftlig disposition för samtliga hjärtfel hos hund. Detta innebär att man inte skall avla på hundar med hjärtfel eller hundar (både tik och hanhund) som haft avkommor som drabbas av hjärtfel.

Som köpare av valp vill man givetvis inte köpa en valp som har hjärtfel eller få en hund som löper risk att drabbas av hjärtsvikt före den nått sin förväntade livslängd. För att så långt det är möjligt gardera sig bör man därför bara köpa valpar som är veterinärbesiktigade, registrerade och i.d. märkta. Man bör också förvissa sig om att föräldradjuren inte är för unga och att de är friska (Vet. intyg). Anledningen till detta är att många hjärtsjukdomar debuterar först när hundarna är medelålders eller äldre. En äldre frisk avelshund är således att föredra än att avla på en ung utställningschampion vars sjukdomsbenägenhet är helt okänd. Begär också uppgifter på övriga anfäder (farmor/farfar, mormor, morfar osv.) till valp den valp du tänker köpa. Lever de och är friska ? Om de är döda hur gamla blev de och vad dog de av ?

Våra hundar fyller utan tvekan en viktig funktion för det mänskliga välbefinnandet i ett allt mer komplicerat samhälle. Alla vill förstås ha friska och sunda hundar men tyvärr finns en rad olika, oftast ärftliga sjukdomar. Valpköpare borde i större utsträckning efterfråga valpar från avelsdjur som härstammar från hundar som är friska upp i hög ålder. Detta skulle kunna vrida utvecklingen i rätt riktning så att färre hundar drabbas av hjärtfel i framtiden.